Det här tänkte jag en del på i helgen, ifall det undgått någon som läser den här bloggen så sprang jag Lidingöloppet, 3 mil terränglöpning.
Den första milen är relativt enkel, och om det kommer en stigning, så är den väldigt kort. Likaså nedförslöporna är ganska snälla. Under den andra milen är det mer kuperat, större skillnader, och du blir utmanad både uppför och nedför. Sedan kommer tredje och sista milen. Där händer det ännu mer spännande saker. Efter nästan precis fem km in på sista milen kommer Abborrebacken. Den är brant, och den är hyfsat lång. Det blir motstånd kan man säga. Min spontana tanke var då – jag tänker inte lida mig igenom den här backen. Ungefär så resonerar jag i hela det loppet, jag utgår ifrån att det finns ett val. Eller rentav flera stycken. Ett enkelt val kan ju helt enkelt vara att inte springa det här loppet alls. Om man nu tycker att löpning som sådan, och kanske kuperad terränglöpning specifikt, innebär lidande för kroppen. Men så tänker ju inte jag. För mig är det en njutning. Jag är i naturen, och verkar med den. Det är som ett samarbete. Den ger mig mjukt underlag under fötterna, varierad bana, vacker natur att titta på, underbara dofter att inandas, spännande små rötter att skutta över. Jag tror att jag skulle kunna komma på många fler saker, men jag stannar där. Att få använda min egen kropp och mina tankar – eftersom de hänger ihop – och uppleva hur jag tar mig fram och upptäcker min omgivning och möjligheterna i mig själv samtidigt är en helt ljuvlig känsla. För mig.
Men även jag upplever såklart motstånd när det lutar uppför. Frågan är ju bara hur jag hanterar det motståndet. En gammal lärare jag hade på GIH sa alltid – det är inte hur man har det, det är hur man tar det – som spelar roll. Den tanken gillar jag. Så därför började jag tänka extra mycket på hur jag skulle förhålla mig till den där jättelånga backen när jag väl kom fram till den. Eftersom mina ben var ganska stumma den här gången, så blev det så att jag saktade ner och gick stora partier av den backen. Förra året kom jag ihåg att jag hade mer tryck och småjoggade uppför delar av den. Oavsett hur jag kom upp, så innebar det ett motstånd. Benen var stumma, varje frånskjut brände till i musklerna. Men jag valde att uppleva den brännande känslan som något njutbart – “yes, mina muskler används, de tar mig uppför”.
Ser jag tillbaka ännu längre i backspegeln så är det nog så att jag kommit underfund med vad det innebär att kämpa, och vad jag måste kämpa för. Ett tag trodde jag nämligen inte särskilt mycket på min egen förmåga överhuvudtaget. “Det går inte” eller “jag kan inte” var tankar som naturligt poppade upp säkert dagligen i mitt huvud. Då kämpade jag ingenting, jag gav upp från start istället. Sedan hände något under åren på Gymnastik- och Idrottshögskolan, där jag blev utmanad över mina dåvarande gränser. Eftersom jag inte ville ha några luckor i mitt betyg, så kämpade jag för att spränga gränserna, och klarade det. Då fick jag uppfattningen att “så länge jag kämpar, så kan jag uppnå vad jag vill”. Men nu, efter ytterligare några år, och spräckta gränser, så har jag slutat kämpa igen. Eller rättare sagt – det känns inte längre som en kamp. Jag jobbar ju för mig själv, inte emot mig själv. Det hela beror på att jag börjat älska mig själv mer för den jag är, inte för vad jag gör. Och jag älskar att vara med mig själv, umgås med mig själv. Därför tycker jag att tre mils löpning i en fantastisk natur är ren njutning, inte kamp.
Så vad är då nästa steg för mig? Jo, en ännu längre löptur i fantastisk natur – AXA Fjällmaraton nästa år, i mitten på augusti. Syftet är att få uppnå ett tillstånd av lycka och tacksamhet. Lycka och tacksamhet för den kropp jag lever i och med. Och för att befästa den styrka jag besitter som människa. Genom att befästa den, skapar jag hela tiden metaforer för att jag kan utföra ännu mer, inte bara för mig själv, utan vilken nytta jag kan vara för den omgivning jag lever i. För mig innebär livet inte bara en självuppfyllelse, utan att få vara med och bevittna när andra till exempel får uppleva glädje och styrka. För att genomföra det loppet inser jag att jag behöver bli i bättre löpform än nu. Därför ska jag ägna mig mer åt löpning från och med nu och framåt. Vanligtvis brukar annars min löpsäsong ta slut nu under hösten, men nu får den nästan som en nystart istället. Därtill kommer jag att lägga mycket fokus på bålstabilitet, de allra innersta muskellagren jag har, samt rörlighet. Jag instruerar ett flertal core-klasser i veckan, och dessa ger mig en bra bas. Men jag behöver även träna specifikt på ännu mindre muskler, i betydligt långsammare tempo. Och för rörligheten så tänkte jag lära mig något som jag ännu är helt rookie på, nämligen yoga. Dessutom har jag redan börjat göra vissa förändringar i min kost, och fler ska det bli.
Med det här målet och de strategiska bitarna jag ska arbeta på, är jag övertygad om att jag dessutom kommer att prestera bättre tidsmässigt på en given distans än tidigare, men prestationen är sekundär för mig. Men jag kommer att ta den i beaktande som ett mått på om det jag gör är rätt. Det kommer att hjälpa mig att lättare njuta av de framtida loppen, snarare än att lida mig igenom dem. Som jag skrev i förra inlägget kommer snart en videoblogg som ytterligare kompletterar hur jag tänker inför mina kommande satsningar.
Ha en underbar dag i höstsolen!