Arbeta med din kropp – inte emot den!

Jag har nu haft förmånen att under tre kvällar i rad, närvara vid en workshop för en internationellt känd lärare inom området rörelse, Gary Carter. The exploration of the fascia – Body in movement, hette kursen, och den var fantastiskt inspirerande och lärorik.

Ett av de uttryck Gary ofta använde sig av under de här tre tillfällena var potentialen i att arbeta med kroppen, i stället för emot den. I den traditionella synen på träning, är det inte ovanligt att många tror att ”ju hårdare, desto bättre”, och uttryck som ”no pain, no gain” och ”ont ska med ont fördrivas”. Och visst, ibland kan det ge god utdelning för vissa, att kämpa lite extra i ett visst ögonblick, och komma över en mental gräns inom individen, som tidigare haft återhållande effekt. Det kan gälla såväl inom prestationsidrott som för en vanlig motionär. Men i vissa fall används det när någon har en skada eller obalans i kroppen som inte försvunnit av sig själv (de gör för det mesta sällan det), och rätt hjälp eller lösning har heller inte uppenbarat sig (det brukar de heller inte göra av sig självt), och till slut orkar man inte vänta längre, utan kör vidare som förut, eller lägger rentav i en hårdare växel och tänker att det kanske går att köra över problemet istället. Jag säger inte att det här heller inte fungerar, det finns säkert de som har lyckats med det också, men de är nog fler undantag än de som bekräftar regeln.

Vare sig vi ådragit oss en skada pga ett trauma, till exempel genom ett fall, eller ett slag mot kroppen i någon situation – eller om skadan är av mer långsamt växande karaktär, som vid förslitning vid ensidig eller enformig arbetsbelastning – så är ofta mer än ett ställe i kroppen påverkat. Kroppen är en fantastisk maskin. Till skillnad från många av människor byggda maskiner, som slutar fungera när en mekanism i systemet hänger upp sig, så fortsätter kroppen så länge den kan att kompensera bortfallet av funktion på ett ställe genom att möjliggöra den på ett annat. Allt för att individen ska kunna fortsätta med det liv den lever. Dessa kompensationer kan till en början vara så subtila att de inte märks, men efter hand kan de bli mer eller mindre konstanta, och därmed orsaka större förändringar i hela systemet. Den här typen av förändring kan ta sig i uttryck i såväl som smärta på ett ställe i kroppen som inte verkar ha någon koppling till själva den ursprungliga skadan, det kan också bli hormonella rubbningar, vilket naturligtvis i sin tur även påverkar allmäntillståndet, personens humör, förmåga att sova osv. Först då kanske personen själv upptäcker att något inte är som det ska, och då kan det verka övermäktigt att justera.

Men tänk om reaktionen är reversibel? (Det är den oftast.) Om det från början startade med en liten förändring i kroppens rörelsemönster, tänk om vi börjar med att skapa en ny liten förändring i motsatt riktning? Och så fortsätter vi att smygande introducera en fortsättning på den, som att vi bjuder in kroppen på ett smakprov av en ny rörelse, eller sätt att stå på, eller förhålla sig till rum och gravitation. Då kan vi skapa samma typ av kompensation i andra riktningen, och gradvis komma närmare det som en gång var ett gott tillstånd för människan i fråga. Fantastiskt, eller hur?

En av huvudingredienserna till att jobba på det här sättet, är att utnyttja potentialen i gravitationen. Kraften som gravitationen påverkar oss med kan vi använda till att låta vissa delar ”falla” tillbaka på plats, och därmed automatiskt möjliggöra större rörlighet i en led i kroppen, där musklerna kanske just nu känns väldigt stela. Hade vi använt oss enbart av det traditionella sättet att se på lösningen av samma problem, hade vi kanske lagt mycket fokus på att träna de muskler som möjliggör rörelse i den riktning vi ser behovet, eller genom triggerbollar/rullar stimulera triggerpunkter i de stela musklerna samt öka blodflödet i muskulaturen, och på så sätt få dem medgörliga igen. Jag sätter mig inte emot dessa metoder på något sätt, men jag är väldigt nyfiken på att låta den egna kroppen själv få berätta vad den vill, och erbjuder för möjligheter. Utmaningen i det här är personens egna mått av kroppskännedom, eller förmåga att ta till sig guidning och våga släppa kontrollen för att få saker att börja hända. Jag tror starkt på kombinationen av dessa, därför lägger jag i princip alltid in dynamiska, ganska långsamma rörelser, i inledningen av varje tillfälle med en klient. Gärna utan skor. Ofta kan vi genomföra hela sessionen utan skor. Den information som finns att hämta genom att ha kontakt med fascian under foten är fantastisk. Anledningen till att en del personer sedan får fortsätta med relativt tuffa moment som kanske upplevs hårdare, är att det kan vara en uttryckt önskan att få ”känna att kroppen arbetar”, och då är det i positiv bemärkelse som vi lägger belastning på strukturerna. Men att börja i den lugna änden, skulle kunna vara en inkörsport för någon som är ovan vid rörelse, eller rentav rädd för vad det innebär när man utnyttjar den kraft som kroppen kan utveckla.

Jag märker faktiskt hur jag gradvis mer och mer undviker att säga ordet träning i de här sammanhangen. Om det är så att jag har bestämt mig för att genomföra ett lopp, till exempel springa Lidingöloppet som är 30 km löpning i terräng, då säger jag givetvis att jag tränar inför det. Men i övrigt tycker jag att det handlar mer om rörelse i största allmänhet. Att röra på mig, såväl i vardagen som i ett mer organiserat sammanhang som på en träningsanläggning, är sätt att ge min kropp en skön upplevelse. Ett sätt att öka och bibehålla min hälsa, både mentalt och fysiskt. Träna gör jag däremot på de saker jag behöver förbättra, jag känner till exempel att jag behöver träna mer på god kommunikation med min familj där hemma, ibland blir det alldeles för känslostyrt (av någon anledning), så det behöver jag träna på! Men att likställa alla fysisk aktivitet jag gör med träning, ger mig på något sätt en bild av att det aldrig blir gott nog, eller att något konstant ska utföras för att det måste förbättras. Jag vill göra det för att få nya upplevelser! För att det skapar positiva tillstånd i mig!

Anledningen till att jag valde att skriva det sista avsnittet om ordet träning, är att jag funderar på vad som skulle kunna få fler av de människor som idag är inaktiiva, att börja sätta sig själva i rörelse. Kan det finnas så enkla förklaringar som att de ord som används idag har en negativ ankring i dem, och därmed inte kommer innanför deras radar?

Om du som läser detta, finner mina tankar intressanta, eller har egna funderingar eller frågor inom samma område, känn dig fri att dela med dig av dem. Dela gärna inlägget med andra, och om det är någon som önskar få hjälp till förändring genom mig, tveka inte att höra av dig! Du är mer än välkommen! Jag vill i så fall arbeta med dig, inte emot dig! 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.