Wow, det jag har fått vara med om och uppleva den här helgen hamnar definitivt högt upp på min topplista. Och eftersom det var en upplevelse som utmanade mig på flera plan, så väljer jag att dela med mig av den till dig som läser, i förhoppning om att kunna inspirera till att följa just din dröm. ALLT är möjligt!
Redan förra året vid den här tiden, fick jag ta beslutet att anmäla mig, eftersom platserna är kraftigt begränsade till det här loppet. I år var det runt 1000 personer som till slut stod på startlinjen till årets 11e upplaga av AXA Fjällmaraton. Det här året hade de valt att göra banan lite annorlunda, främst för att slippa flaskhalsproblemet i början av banan (som dessvärre ändå kvarstod, men till min fördel. Mer om det senare). Men detta medförde också en ökning av det totala antalet höjdemeter, samt en tuffare start. Totalt sträckte sig banan 44 km och 2100 höjdmeter, över tre fjäll. Ottfjället, Hållfjället och Välliste. Om du är nyfiken, kika gärna på banbeskrivningen. Tilläggas ska kanske också, att före det här loppet, är det längsta jag någonsin sprungit Lidingöloppet, i tre mil “snäll” terräng jämfört med det här.
Well, well, tiden går fort, och från det att jag anmälde mig fullkomligt svischade månaderna fram. Den där utökade löpträningen, med backintervaller, och långpass, uteblev. Inte för att jag tappade lusten, utan för att jag helt enkelt körde för mycket klasser på jobbet (mest cykling/core/dansklasser), och inte hade krafter över att prioritera min egen träning. Inte helt optimalt, men att säkra min inkomst över vintern blev en viktigare prioritering just då. In på vårkanten ökade mina chanser till egen träning, och då började jag försiktigt trappa upp löpningen, med sträckor som var 6-7 km. (Alldeles för långt ifrån vad jag egentligen behövde, och inte ens i närheten av den terräng jag behövde träna i). Jag köpte även skor för trail, Altra Superior 2, en odämpad sko med bra grepp i terräng. Dessa skulle jag givetvis också springa in lite försiktigt. Helt plötsligt under en vanlig löptur, får jag hugg på insidan av knät. Samtidigt kändes det som att knät låste sig, jag tänkte direkt på menisken i knät. Alla tankar på att genomföra loppet var som bortblåsta. Men så fick jag ett tips av en av de killar jag skulle springa med (som även själv sprungit loppet två gånger förut), om en bra naprapat han kände till. Jag bokade in mig direkt och fick besked att det var min vänstra baksida lår som inte var lika aktiv som den högra. Därav en kraftigt förkortad framsida/insida lår på vänster ben, och det gav smärtan på insidan av knät. Jag fick några övningar som jag skulle göra tre gånger per vecka, och de gav ganska omgående resultat. Så hoppet kom tillbaka.
Däremot blev aldrig de där riktigt tuffa backpassen, och långpassen av. Tiden räckte inte till. Men det blev en gång 15 km Ursvik Extreme, och en gång 22 km (15 + 7) precis helgen förre loppet. That’s it! Så mitt mål med just det här loppet blev att i bästa fall ta mig runt hela, och annars åtminstone komma till första eller andra depåstoppet, och sedan bryta där. Jag hade ju ändå betalt både för anmälan, boende, bankett, och både Filip och jag hade tagit ledigt från jobbet på fredagen för att kunna åka upp tillsammans med resten av gänget. Så jag tänkte att oavsett hur långt jag kommer, så får jag en upplevelse, och en uppfattning om vad jag behöver träna på till nästa gång. (För någonstans var jag ändå övertygad om att jag skulle vilja göra sådant här flera gånger).
Så nu stod jag där på startlinjen i lördags kl 9, och kände mig så klart lite lagom nervös och spänd, sådär som jag brukar inför ett lopp. Men så gick startsignalen, och alla gav sig iväg i hyfsat lagom fart, med tanke på att den totala sträckan ändå är extrem på alla sätt. Och som den började då! I en ca tre km lång uppförsbacke på asfalt! Då fick jag lite smått panik. Pulsen steg lavinartat, och gråten trängde fram. Jag tänkte hela tiden – “Jag vänder, jag struntar i det här” “Det går inte, jag fixar inte det här” “Jag får inte luft”. Då ser jag ryggen på en av killarna i mitt gäng, han står och kissar en bit in i skogen, efter ca en km löpning. Jag ropar till honom lite skämtsamt “Vad snällt att du väntade in mig!”, och när han är klar springer han upp precis bakom min rygg. Han ser att jag inte alls mår bra. Så vi börjar prata lite, vi kommer fram till att det är väldigt mycket varmare än vad det var precis i starten, och vi kommer överens om att hjälpa varandra att hålla ryggsäck medans vi tog av oss understa lagret. Jag hade valt att springa i långärmad merinoull underställströja, och en t-shirt över det, samt långa kompressionstights. Nu åkte dock merinoullen av. När de där asfalterade 3 km var slut blev det som en omedelbar flaskhals med spångar att springa på. Eller snarare, gå sakta på. Dvs, det blev omedelbart köbildning. Det var min räddning. Alla började prata med varandra, kommentera saker lite skämtsamt, och i och med att stämningen runt mig höjdes, så slappnade jag av. Puh! Där började jag mitt lopp. Yes! Från och med då fick jag tillbaka min förtröstan till mig själv och min förmåga, och började MITT lopp. Jag släppte iväg Tomas som hjälpt mig, eftersom jag visste att han hade möjlighet att hålla ett högre tempo än mig från start, och jag var fast besluten att ta det extremt lugnt och successivt trappa upp allteftersom jag märkte hur kroppen svarade. Det gick helt enligt plan.
Nära toppen av det första fjället, där det även fanns snö kvar, märkte jag att jag blev kall om händerna. Då beslöt jag mig för att ta på mig mina löphandskar. De ingick inte i den obligatoriska utrustningen vi skulle ha, men eftersom jag förfrusit mina fingrar för ca 15 år sedan, så dröjer det inte länge innan de förlorar både blodcirkulation och känsel, så handskar är jätteviktigt för mig att ha tillgång till. De åkte på, och jag harvade vidare. Ibland kunde jag småspringa, och ibland var det för tungt uppför, eller för mycket köbildning, och då fick jag gå. Dittills snittade jag i alla fall 10 min/km, vilket jag såg som en helt ok tid. Om jag lyckades hålla den, skulle jag komma i mål på sju timmar.
När vi hade passerat toppen efter ca sju km, började det sedan att gå nedför, och ibland var det flacka partier också. I ett vanligt löplopp, så hade det här varit ett ypperligt tillfälle att hämta igen förlorad tid, och springa fortare på. Men underlaget var utmanande med en blandning av sumpmark med spångar, minimala stigar med småsten och rötter, och ibland lervälling. Och när det lutade nedför så var det både brant och stenigt, så det gällde att behålla kontrollen, och i mitt fall innebar det att sänka tempot och ta det lugnt. Väl nere i dalen började vätskekontrollerna att komma. Den första vid ca 15 km, och sedan kom de med ungefär fem km mellanrum. Därigenom fick jag hela tiden små delmål att beta av. Vid samtliga kontroller fyllde jag på vatten. Jag hade med mig en 2 dl-flaska som jag drack ur under tiden, och fyllde på vid varje station, utöver att jag även drack någon dl vatten vid själva stationen. I övrigt drack jag kontinuerligt, kanske några klunkar varje km, ur slangen från min ryggsäck. I den hade jag blandat Enervit sport, som gav mig lite lagom dos av snabb energi och hjälpte mig balansera salter och mineraler allteftersom jag svettades. Vid samtliga kontroller serverades det smågodis i olika former, t ex gott och blandat. Det funkade utmärkt som snabb påfyllning utan att ge min mage problem. Däremot höll jag mig borta från bananer och bullar, de kände jag mig inte lika säker på. Vid en station när jag nästan kommit halvvägs, tog jag dock några små fyrkanter med kraftigt saltat focaccia-bröd, och det satt som en smäck! Som tillägg började jag även här att äta lite av mina egna medhavda russin. Totalt kanske jag fick i mig en dl russin under hela rundan, men jag tog dem i småportioner när jag precis kände att jag behövde dem som mest.
Efter den stationen hade jag både fyllt på mina depåer i form av mat/dryck, och även stärkt mig själv mentalt. Ungefär här började jag slå följe med några andra löpare som jag hamnade i närheten av. Vi pratades vid under några km, och jag blev kallad “optimstkonsulten”, vilket kändes helt ok för mig. Att jag tog mig an att ge andra pepp och sprida positivt tillstånd, hjälpte ju även mig själv så klart. Så när vi passerat andra fjället, på väg in mot kontrollen i Ottsjö vid 28 km, tänkte jag att i ett drömscenario så fanns min sambo, Filip, där och peppade mig. Och det gjorde han också!!! När jag får syn på honom, och berättar det för tjejen som jag just då höll ihop med, så känner jag hur glädjetårarna tränger fram i ögonvrårna. Helt ljuvligt var det! Han slår följe med mig uppför den branta backen som leder upp till kontrollen, och vi får samtala lite. Och jag får en puss. Det gav mig massor av mental energi att fortsätta vidare. Väl uppe vid stationen väljer jag att återigen ta på mig min merinoulltröja under t-shirten, och det beslutet var helt rätt. För underlaget efter Ottsjö bjöd visserligen på en ganska snäll lutning, dvs knappt någon alls, men däremot var det som att springa mitt i en bäck av lera och sten. Så det gällde att sätta fötterna rätt hela tiden, och att ta det hyfsat lugnt.
Vid sista kontrollen, en mil från målet, valde jag att dricka en mugg med varm buljong och tre små chokladbollar. Förutom de obligatorisk fem-sex smågodisbitarna förstås. Det här var alldeles ljuvligt för att inleda den sista etappen. Väl här hade mina egna “inre droger” börjat kicka in, och jag passade på att peppa och lovorda de underbara funktionärerna som hjälpte oss längs med hela banan. Övriga medlöpare som råkade befinna sig vid samma station stämde in och höll med. Det var den godaste buljongen jag någonsin druckit, och de godaste chokladbollarna jag någonsin ätit, och vad vi kunde vara tacksamma som fick uppleva det här! Ungefär så lät det innan jag drog därifrån.
Väl framme vid sista stigningen uppför Välliste var mina ben rejält trötta. Knäna hade börjat säga ifrån att de kände sig utnyttjade, och stelheten hade börjat sätta in i vissa delar av benen. I övrigt var jag helt ok. Det sista fjället bjöd också på den absolut vackraste utsikten, men det blåste så hårt att jag valde att avstå från att ta upp telefonen och ta kort. Däremot frös jag så mycket att andningsgångarna i näsan täpptes till, och jag kunde bara andas med munnen. Jag beslöt mig för att plocka upp min vindjacka (som var en av de obligatoriska delarna i utrustningen) ur min ryggsäck, och sätta på mig den. Tack och lov höll jag i den ordentligt, annars hade den blåst iväg. Den väger bara 200 g, packad i sin egen ficka. Precis innan jag fick på mig den, och sedan de närmsta två-tre km efter det var det ganska kämpigt tyckte jag. Kanske det rentav berodde på att jag befann mig så nära mål. Det var som att jag tillät de tankar och känslor som hade med ansträgningen att göra tränga fram så smått. Men när det var ca fem km kvar totalt, så fick jag syn på Trillevallen, och de hus som utgjorde delar av målområdet och platsen för kvällens bankett efter loppet. Då ökade värmen återigen i min kropp, och jag ville öka tempot. Men det var väldigt brant nedför där, så jag fick ändå ta det extremt lugnt, för mina knän uppskattade inte alls vad jag höll på med. Tre km från mål kom jag äntligen ner till ett underlag som helt plötsligt kändes extremt “lätt” i jämförelse med resten av loppet. Det var vanligt skogsunderlag, bredare stig, och knappt någon lera alls. Bara lite sten och rötter och några spångar här och var. Så det var dags att höja hastigheten inför målgången. Och jag tänkte även att det var värt att ta av mig vindjackan och stoppa ner den igen för att känna mig friare i löpningen in mot mål. Och vilken känsla det var! Jag höll kanske 5:30 min/km-tempo de allra sista två km in i mål, efter att ha varit ute i totalt 7,5 timmar på fjällen! Sista km slingrade sig runt målområdet, så jag får syn på Filip (som nästan gett upp på att se mig gå i mål, eftersom han glömt varma kläder till sig själv, och höll på att frysa ihjäl), och det ger mig såklart extra kraft precis före målgången. Och när jag väl kommer in på upploppssträckan, kommer lyckotårarna igen, och jag låter dem fullständigt skölja över mig. I det här läget hade jag gärna stannat en stund och njutit av min prestation just i själva målområdet, men eftersom Filip frös som en isbit, så tog jag bara min överdragspåse, och en macka (till Filip) och en våffla med sylt i farten, och sedan gick vi vår km till Trillevallens Fjällgård där vi hade vårt boende.
Efter ett par timmar på fjällgården, med en varm dusch och lite skönt häng med resten av gänget, gick vi på kvällens bankett och åt en riktigt god middag. Att vid det här första tillfället av en sådan här upplevelse, få dela den med vänner, var helt ovärderligt för mig. Alla var så glada och nöjda över sin egen prestation, och alla vi satte den i relation till vad vi hade för förutsättningar. Så enbart goda tillstånd rakt igenom! Den här helgen kommer att stanna i mitt minne länge, länge.
Nu har det gått fem dagar sedan loppet, men redan mitt under loppet beslöt jag mig för att springa det igen. Och i tisdags kl 14:00 släpptes platserna till nästa års omgång. Jag är anmäld. Den här gången vet jag inte bara hur banan och underlaget är. Nu vet jag också vad jag själv har för resurser. Och jag är sjuuuuuuukt taggad att ge mig ut i löpspåret snarast möjligt igen. För tack vare att jag tog det så lugnt, främst för att mina knän behövde det, så känner jag mig otroligt fräsch efteråt. Jag har kört cykelklasser varje dag sedan i måndags, och idag stod det shape på schemat, och det gick också fint. Jag såg flera av mina medlöpare, drabbas av kramp längs vägen, och slita för att komma i mål. Så ville inte jag ha det. Jag njuter av att leva. Jag vill även njuta av det jag gör i livet. En del kan tycka att man överhuvudtaget inte kan njuta av att göra något sånt här. Åter andra kanske tycker att njutning inte ska få främsta rummet i ett sånt här lopp, utan att en bra tid är värt att plåga sig själv i timmar för. Så tycker inte jag. Att däremot ta hänsyn till såväl resurser som begränsningar hos mig själv, och möta mig själv där, var mitt sätt att faktiskt genomföra ett maraton i Fjällmiljö, och känna mig lycklig i princip hela tiden. Och nu har även en ide om en ännu längre och högre mara tagit fäste i mina tankar, Bydalsfjällen 2017. Längtar redan!